Till Bamme
Idag ringde pappa och sa att du tog ditt sista andetag för en halvtimme sedan.
Hur kan du försvinna från den här världen samtidigt som jag skriver mail och läser en uppsats?
Kära älskade farmor, min Bamme, jag skulle ha velat vara hos dig. Du var så liten nu på slutet, skör och liten. Jag skulle ha velat ta dig i famnen och stilla din oro.
Jag har alltid beundrat dig och tyckt att du var en sådan tuff farmor. För det första hette du Zandra med Z, bara en sådan sak. Du levde ensam, men njöt livet och träffade vänner och reste så länge du och de orkade. Det häftigaste var att du vandrade på Kungsleden helt själv! (och bröt benet och fick åka helikopter, det var en historia som jag ville höra om och om igen som barn). När vi barnbarn var hos dig drog du alltid med oss ut i skogen för att plocka bär eller bara vandra. Kärleken till naturen var stark, något som du och jag delade och ofta talade om.
Både till utseende och till det inre var vi lika. Jag har ärvt dina sömnsvårigheter, din kärlek till läsning, det lite hängande vänstra ögonlocket och virveln i pannan. Under många år brevväxlade vi, du suckade och skrattade varje gång jag flyttade till ett nytt ställe och du fick skriva upp en ny adress i adressboken. I varje brev skickade du med recept eller annat du trodde jag hade användning för.
”Du är som jag du. Stackars barn”. Så sa du ofta och log. Du har alltid funnits och nu finns du inte mer. Det är svårt att förstå!
