(Bristen på) engagemang
Jag skulle helt klart bli en dålig lobbyist/aktivist/politiker. This is why:
- Jag har alldeles för dåligt tålamod för låååånga möten.
- Jag blir ofta krypande irriterad på människor som under möten inte kan hålla sig till saken och pratar bara för att göra sin röst hörd (och inte för att hen har något vettigt att säga).
- Jag gillar att resonera men inte att diskutera – så fort det blir hetsigt och/eller högljutt tycker jag att det blir obehagligt och vill gå därifrån.
- Jag har svårt att förstå vitsen med namninsamlingar och manifestationer. De är nog bra för att ena gruppen och stärka kämparandan, men jag har svårt att se att de faktiskt gör något direkt skillnad (och jo, jag förstår att en stark kämparanda kan vara viktig). När har en namninsamling någonsin påverkat ett viktigt beslut? Kommer barn med föräldrar som inte kan hantera alkohol få en bättre jul för att Johan Jansson skriver under för en ”Vit jul”? Kommer män och kvinnor som misshandlar sina partners sluta eftersom det är en manifestation mot våld i nära relationer på torget igår? Självklart kan sådana här insatser endast göra nytta, aldrig skada, men jag skulle ha svårt att själv uppbåda energin att skapa dem.
Ibland önskar jag verkligen att jag brann för något på ett sätt som jag ser andra kämpa och engagera sig för kvinnors rätt, en viss politik eller en sakfråga. Det känns på något vis dåligt att inte engagera sig. De som aktivt bidrar till att göra världen bättre förtjänar verkligen applåder och uppmuntran! Tänk om alla var som dem. Jag kanske borde vara det. Men det är jag inte.
Självklart röstar jag i valet till kommun, landsting och riksdag och påverkar på så sätt vilka beslut som tas. I nästa riksdagsval blir det troligen Vänsterpartiet, eftersom jag är trött på att se hur vi som redan har pengar får mer och de som faktiskt behöver får mindre. Trots det kommer jag troligen aldrig att gå i ett första majtåg.
