Apropå det här med kalas
Jag vet inte om några av er läste artikeln i Aftonbladet i förrgår, om de två åttaåriga pojkarna i Norge som hade ordnat ett kalas som ingen kom på? Det gjorde riktigt ont i hjärtat när jag läste om den. Jag kan i och för sig undra över nyttan av att gå ut i media med en sådan sak, men det är en annan femma. Artikeln fick mig dock att tänka på min egen upplevelse, när jag fyllde 12 år och skulle ordna ett kalas. Jag var inte den populäraste tjejen i klassen direkt, men inte heller utfryst på något sätt. När jag nu fyllde 12 ville jag göra något nytt och annorlunda, och vågade mig på att bjuda alla tjejer i klassen samt några tjejer från parallellklassen på mitt kalas. I riktigt 90-talsanda hade jag förberett "Fångarna på fortet" och ordnat med priser. Som jag minns det skulle kalaset (eller partyt som jag nog ville kalla det i den åldern) börja på eftermiddagen. Under förmiddagen ringde telefonen stup i kvarten, när en efter en av de inbjudan (som tidigare hade tackat ja) ringde och sa att de inte kunde komma. Jag minns inte alla anledningar, men efter några samtal kändes det inte längre som att det var en slump. Tack och lov kom två vänner iallafall, och som jag minns det hade vi väldigt roligt med utmaningarna i "cellerna".
Det jag tyvärr också minns är känslan när det fjärde eller femte samtalet kom, vad jag kände när jag försökte låta glad på rösten. Ledsen, ja, men framför allt så skämdes jag så hemskt. Skämdes för att jag tydligen inte var rolig nog att vara med, inte häftig nog.
Nu vet inte jag vad som låg bakom återbuden, kanske hade jag bara otur, kanske sammanföll allt bara på ett olyckligt sätt. Det kommer dock aldrig att ta bort min känsla. Det är först nu, det senaste halvåret, som jag har börjat förstå vilka spår jobbiga händelser i händelser i barndomar sätter i själen. Det fanns andra tillfällen under min uppväxt när jag upplevde ett utanförskap, och en skam för just det. Jag förstår, och vet, att andra har varit utsatta för mycket tuffare och elakare saker, men jag har lärt mig att det inte går att jämföra smärta. Alla har sin skit. Det försöker jag komma ihåg. Alla har sina demoner att brottas med och de som klättrade upp på axeln under barndomen är oftast svårast att bli av med.
